Tröttheten
Tur att jag har nya tofflor.
Överfall
Ibland skulle jag verkligen vilja ha en livvakt.
Själv behöver jag bo i ett tyst och stilla rum just nu.
Nej!
Vad hösten gör med mej
Det blåser och är många färger. Jag bleknar, men bara utanpå.
Äppelsmak i munnen, länge efter att jag tagit den sista tuggan av äpplet.
Jag längtar lite efter snö.
Pausad
Hittade inte mej själv, men såg mej nog skymta till lite ibland på avstånd, mellan träden.
Ibland är det enda man upptäcker på upptäcktsresor att man kan röra på fötterna. Att man inte har växt fast.
Och det är bra det med.
Vaxad yta
Det är en process som fascinerar och lockar mej. Jag kan liksom inte låta bli att kolla vad som händer om jag lägger ett lager vax till. Och ett till. Och ...
Det känns så helande när ytan blir vackrare för varje gång.
Som jag vill åldras. Djupna i färgen och bli lite rundare i hacken och skrapet. Utan att vara hårdblank.
Jag har tänkt på vad jag vill göra med mitt liv
Jag vill lära mej spela munspel.
Bagarstugan
Med en stor klump i magen har jag tänkt på skorstenen som leder in vatten under takpannorna, ner på pärttaket under dem och vidare genom takskägget. På norra panelen, som blivit så dålig längst ner mot marken, där gräs och ormbunkar legat emot.
Nu är skorstenen reparerad, ytterpanelen har fått ett tjockt lager rödfärg som skydd i väntan på nästa vår då de dåliga bitarna ska bytas ut (men bara de! inte en enda centimeter av den friska panelen ska bytas!), och vi väntar på plåtslagaren som ska fixa det sista på taket.
Bagarstugan glöder vidare.
Lyckligtvis.
Skördetid
Har hängt lite kryddor på tork över vedspisen i köket. Skivat fem kantareller och lagt dem också på tork över spisen. Det är vackert med det där gröna och gula.
Ska se om jag hittar några äpplen som inte maskarna hittat före, och skiva och torka.
Det känns som en fullkomligt naturlig sak att göra i augusti. Boa in sej och fylla på förråden. Och det är en ren njutning att bejaka stenålderskvinnan i sej.
Konfirmation
Min yngsta guddotter konfirmerades idag. Det var fullt och hett i kyrkan, och folk hade svårt att sitta still. Jag funderade en stund över om det är ett stressrelaterad symtom, att vuxna människor inte klarar av att sitta tysta och lugna under den timme (den här) konfirmationen varar.
Det var ett fint program, och höjdpunkten var när konfirmanderna sjöng The rose. Det var lite darrigt i tonläget och inte helt synkroniserat, men väldigt, väldigt vackert.
"It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
and the soul afraid of dying
that never learns to live"
sjöng ungdomarna.
Och jag tant-grät lite bakom handväskan.
När man har varit överallt
Gardinen i sovrumsfönstret fladdrar i vinden, rummet är svalt.
Ingenting annat är egentligen viktigt.
Brev till augusti
Du är blixtar och störtregn och mogen sol.
Du är blå himmel, vit himmel och svart himmel.
Dina nätter är mjuka men obönhörligt mörka.
Dina vindar talar tyst om hösten, så att vi kan förebereda oss.
Äpplena rodnar och sötmar i vår gamla apel. I år ska jag komma mej för att koka äppelmos så att det räcker över hela vintern.
Jag tycker om dej, augusti. Så skönt att du stannar ett tag!
Snäckor
Att jag är som en snäcka. Lever ett stillsamt liv, men kanske skapar en pärla runt en sandkorn. Det tar en evighet, men det gör ingenting. Att jag bor i en mantelhåla, och kan tänka hjältemodiga tankar när jag sveper med manteln. Fast oftast ligger den i mjuka veck i mitt skal.
Att skalet är räfflat och skimrande och sjunker långsamt genom vattnet om man lägger det på ytan.
Allt sånt.
På väg
Jag börjar förstå att hon inte alltid ska bo i samma hem som jag. Och varje gång hon åker bort känner jag hur tomt huset kommer att bli när hon inte bor här längre.
Livet är att lära sej så mycket som möjligt om förluster och kärlek.
Så mycket som möjligt. Ibland känns det som just ingenting alls.
Fast ...
Nej
Bara lite trasig i kanterna, rispad i fållen liksom. Ganska rädd ibland, skräckslagen av och till.
Men galen? Med all säkerhet inte.
Rapport
08.00: Älsklingen kom uppvacklande i sovrummet, han vakade med vår nyopererade tax i natt. Frös.
08.15: Jag vacklade ner till taxen. Gav henne en värktablett och en prinskorv i pyttebitar. Hon försökte vifta på svansen.
08.30: Morgonte, två smörgåsar, läste ur boken Jag är inte galen.
08.45: Bar ut taxen i trädgården. Hon darrade och ville in igen.
08.50: Bar in taxen.
09.00: Yogade vid ett öppet fönster. Frös. Det var jätteskönt.
10.15: Hämtade posten och läste tidningarna.
11.00: Parkerade vid datorn.
och här sitter jag nu.
Som de där kartorna med en stor röd prick "Här är du nu", och varje gång svindlar det till i mej för en sekund;
hur vet de var jag är?
Sommarsång
Som det blåste i natt, gardinen i sovrumsfönstret stod nästan rakt ut. Vinden slet i granhäcken. Det hördes som storm, och ett tag var det riktigt mörkt.
Jag drömde sköna drömmar, med tydliga konturer. Och att det egentligen var jag som skrev texten till Lundells Öppna landskap. I min version gick refrängen: Jag trivs bästa på djupa vatten, nära bottnen vill jag bo.
Men Lundell hade fluffat till den, för han ville att den skulle vara somrig.
Jo nej jo.
Självplågare
- Det är nu det ska göras! säger älsklingen.
- Nu orkar man bara titta på TV, säger älsklingen.
- Måste ta mitt yogapass nu, när jag hinner, säger jag.
Fast ikväll ska vi titta på deckare och äta chips.
Bara för att det är en ny dag i morgon.
Vi känner oss säkra på det.
Konfirmationsminne
Vi fick gå upp i kyrktornet. Trappan upp i det nästan tusenåriga tornet var trång, mörk, sval och trappstegen svindlande smala. Man fick plats med en halv fot åt gången på dem, ungefär. Att långsamt sega sej uppför den där trappan var som att födas ur en livmoder av sten.
Ljusen och luften slog emot oss när vi steg ut i tornrummet. Kyrkklockorna hängde där; tunga, enorma, liksom för stora för att vara verkliga.
Och för våra fötter bredde vår hembygd ut sej, grönska och vattenglitter om vartannat.
Plötsligt kändes varje sekund av livet dyrbar och mirakulös.
