poetcarina

Jag kan säga det nu, när fotbolls-VM är över. Det är många ställningar och lite sex sådana tider. Och älsklingens favoritställning?

Två-noll till Finland.

I vilken gren som helst.

Finns inte en chans att jag någonsin hittar champagneflaskor från 1700-talet, i välbevarat skick, på 50 meters djup, och blir rik.
Inte kommar jag att bli tennisproffs heller.
Och inte vinna på lotto, eftersom jag inte kommer mej för att lämna en rad.

Men jag kan dricka champagne, väl kyld, köpt för egna pengar på ALKO.

Och det är väl rätt bra, det med.

Jag hade en tid till sjukhuset idag, i helgen insåg jag att jag var dubbelbokad, med hunden till veterinären, och tvingades alltså boka av sjukhustiden. Ringde genast på måndagen. Höll på till klockan tolv, ringde runt och kopplades omkring. Bröt samman en gång i timmen. Till slut lyckades jag boka av tiden (hoppas jag!).

Igår kväll ringde veterinären och bokade av vår tid.

Det lönar sej inte att bryta samman.

Det går inte att tänka, en krigsfilm snurrar på DVD-spelaren, och ljudet av krevader och skottsalvor trasar sönder den sista lilla rest jag har kvar av tankeverksamhet i hettan.

Jag har börjat passa upp med sådant som skräpar ner min hjärna - sånt som det här ljudet - för jag tror att det alltid blir kvar lite avfall därinne i hjärnvindlingarna.

Fast det gäller att vara rädd om sånt som skitar ner en också.

Orörd är ingen merit.

Jag var på fest igår, en underbar fest med underbara människor. Jag träffade gamla vänner och nya vänner, folk från Långtbortistan och från hembyn. Ett glatt vimmel i den ljumma natten.

Och idag har jag suttit inne med min sjuka dotter, försökt fläkta mej i hettan, hållit mej stilla. Tänkt att det världen är sannerligen stor. Och liten.

Och att paradiset ibland faktiskt är här och nu.

Jag har mått så bra de senaste dagarna. Följdriktigt har jag haft energi nog för dagliga yoga-pass, pilates och ridning. Allt det där får mej att må ändå bättre. En god cirkel av välmående.

Om jag fick önska mej en enda kvalitetsförbättring av Gud, så skulle det vara att det är när jag mår som sämst som jag kunde få kraft att yoga och träna pilates och rida.

Men paradoxer tycks vara ett av Guds små skämt med människorna.

Jag har på mej en kjol jag sytt om till klänning. Önskar att det var mej själv jag hade sytt om.

Det är så varmt. Jag sitter precis där draget från det öppna fönstret i arbetsrummet möter draget från det öppna fönstret i TV-rummet. Känner mej lätt som en fjäder, fast hetare. Puttrar och kokar över.

Men ikväll gör det ingenting.

Jag bränner ingen.

Och jag torkar i vinden.

Som ett sånt där ormskinn som ormen krupit ur.

Ssssss.

Jag bor ihop med Patti Smith just nu. Varvar Horses, Easter och Twelve i CD-spelaren, läser Woolgathering. Det började förstås med Just kids, och nu kan jag inte vara utan Pattis röst, orden, hennes brinnande lust att uttrycka sej, och lägga hela sitt jag bakom det hon gör.

Hon påminner mej om drömmarna.

Drömmarna jag drömde som ung, om att hitta mitt eget uttryck i bilder och ord.

Hon påminner mej om att det inte är för sent.

Är ännu inte innerst. Men vrider mej runt min egen axel, och blir mindre och mindre. Tar in, tar in - böcker, musik, film, bilder, och lagrar för att göra om och förhoppningsvis dela med mej av. Senare. När jag har börjat vrida mej runt mej själv åt andra hållet. Utåt.

Det känns som om det enda jag vill är att vara ensam.

Men inte vill jag ju det, egentligen.

Bara i fred, på lagom avstånd.

Det står en björk utanför fönstret. Den har precis vecklat ut årets löv, i långa girlanger till kvistar. Den rör sej nästan otåligt i kvällsvinden nu, och lyser grön i gråvädret. Jag kan öppna fönstret och dofta på den, men jag låter bli.

Den är något av det vackraste jag sett.

Jag är stressad, den kommande veckan är det för mycket, särskilt nu när jag oroar mej för allting på samma gång. Sedan blir det en sak i taget, och ska väl gå på något sätt.

Men nu vill jag helst tänka på vitsipporna. Det är fantastiskt hur de plötsligt slår ut som från ingenstans, alla på en gång, och markerna lyser. Buketterna man plockar blir så fina, runda och fylliga, och den vackra färgbrytningen med skirt vitt mot djupt grönt. Men de vissnar ju genast man plockar dem, slocknar tvärt man brutit stjälken. De vitsippor man sätter i vas är själlösa skal av blommor.

När jag var barn drömde jag om att ha en brudbukett av oplockade vitsippor när jag en gång gifte mej. Oplockade.

Gråväder, solsken, snöslask och en massa som kvillrar i en. Samma överraskning varje kväll: klockan är mycket och det är ljust ute ännu!

Jag är en hare, jag har inte hunnit byta min lysande vita vinterpäls till den mjukbruna sommarpälsen ännu, jag skuttar omkring och vill gömma mej. Och ändå inte, för det är så härligt att skutta omkring.

Snart kommer maj, och allt blir lite mera allvar.

Jag är förkyld och alldeles matt i kroppen. Jag har försökt bota mej på alla möjliga tänkbara sätt, men eftersom jag egentligen VILL vara lite sjuk och oduglig, så hjälper det inte.

Det går inte att hoppa av världen, men några dagars rejäl förkylning är nästan som att hänga utanför den ett tag i alla fall.

Snörvel.

Jag vrider mej som en mask på kroken. Allt jag velat göra och se, men inte vågat kommer till mej. Min oförmåga att ta för mej och vara del av. Jag lärde mej tidigt att titta på. När andra.

Jag har försökt konservera mitt liv i texter.

Men det hjälper inte.

Jag kommer ändå att dö.

Tuggar päls, för efter snösmältningen kommer hårlossningen. Åtminstone i hästvärlden. Bara den som någongång ryktat en vårfällande, hårfällande islandshäst kan förstå desperationen i en liten flickas röst när hon efter idogt borstande förtvivlat utbrister - Jag får inte bort allt!

Precis så känns det, varje gång. Hur man än borstar finns det lika mycket lös päls kvar på hästen.

Det finns två oändligheter här i världen. Universum och vårpälsen på en islandshäst.

I dag har jag hört talas om blåsippor. Livslevande, nu varande.

Men det är så kallt i luften, så jag vågar inte riktigt tro på dem ännu. På blåsipporna.

Islandshästen Jalle står och spanar mot horisonten idag. Ögonen vilar i ett långt borta längesedan. Undrar om han känner doften av den isländska vulkanaskan i molnen ovanför oss? Tycker han att det doftar barndom hemma på Island? Undrar han var hans mamma är?

Eller filosoferar han bara om tid och rum och livet som är nu. Och nu. Och nu.