Vaxad yta
Det är en process som fascinerar och lockar mej. Jag kan liksom inte låta bli att kolla vad som händer om jag lägger ett lager vax till. Och ett till. Och ...
Det känns så helande när ytan blir vackrare för varje gång.
Som jag vill åldras. Djupna i färgen och bli lite rundare i hacken och skrapet. Utan att vara hårdblank.
Jag önskar jag hade ett bord att vaxa. Jag har sökt med ljus och lykta, men talgdanken verkar ha slocknat.
Var och såg på ett möjligt köp ikväll...
Ja siddu man är lite kräsen också, så det blev ingen affär. Det skall liksom kännas rätt. Det skall kännas som om mormor torkat av bordet tusen gånger, satt risgrynsgröten på bordet på julaftonen och sjungit psalmer vid det på söndagen. Var finns det bordet?
Just det där att hacken och risporna slätas ut, utan att försvinna helt, känns skönt.
Så olika vi är :) gillar Jag älskar ojämnheterna och skråmorna i mitt repiga gamla bord. Jag älskar den lilla fläcken av fasttorkad (och förmodligen -lackad) tidningstext som visar på att bordet levt före det kom till mig, torkar alltid försiktigt försiktigt där, så texten ska finnas kvar :) Jag älskar varje skrovla och skulle bli ledsen om någon en dag vaxat bordet jämnt och "fint"... :)
Ja, det ÄR just det att det är hackigt och skrapigt och att det får vara det men att jag ända kan fixa till litegrann med egna krafter. Förbättra utan att förändra särskilt mycket. Jag tycker också man ska vårda alla möjliga märken ömt.
