Konfirmation
Min yngsta guddotter konfirmerades idag. Det var fullt och hett i kyrkan, och folk hade svårt att sitta still. Jag funderade en stund över om det är ett stressrelaterad symtom, att vuxna människor inte klarar av att sitta tysta och lugna under den timme (den här) konfirmationen varar.
Det var ett fint program, och höjdpunkten var när konfirmanderna sjöng The rose. Det var lite darrigt i tonläget och inte helt synkroniserat, men väldigt, väldigt vackert.
"It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
and the soul afraid of dying
that never learns to live"
sjöng ungdomarna.
Och jag tant-grät lite bakom handväskan.
Det skulle jag nog ha gjort också. Texten kan göra vem som helst gråtfärdig, och dom där konfirmanderna är så stora och så små på samma gång. Och jag är så hemskt lipig av mej dessutom.
Jo du, och ibland blir det så hudlöst att minnas att man själv var så där stor och liten på samma gång en gång i tiden.
