poetcarina

Vaknade lite snorig och med ont i min sönderstressade fot. Ute ligger gråvädret som en fet hinna över byn, och snödrivorna är snart lika höga som skogen.

Och jag drabbades oväntat av en ren lyckokänsla.

En klar ton över vardagsträsket, som från en glad lom.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den.

På det nöjesfält som är vår tillvaro har jag tycligen äntrat spöktåget. Eller möjligen lustiga huset, med underliga speglar på alla väggar.

Avhjälpte järnbristen med alla medel, blev underbart pigg och fick kraft till långa promenader i snabb takt. Vilket gjorde att jag gick upp en stressfraktur i ena foten. Så nu sitter jag här igen. På spöktåget.

Det är hugget som stucket.

Hela tiden.

Men inte för inte hade jag en gång en gammelfaster, salig i åminnelse, som när jag som sjuåring låg höftopererad och gipsad från tårna till midjan i nästan ett år, envisades med att läsa Pollyanna för mej. Allt går att vända till någonting bra.

Allt.

Och kunde jag det då, så kan jag det nu.

Det blir en massa skrivtid över när man sitter där man sitter.

Har inte snöat in. Är inte borttappad. Lyser som en reflexväst i drivorna, och syns på långt håll.

Men tänker inte.

Glider över tillvaron som på blankis.

Tänker inte.

Tänker hela tiden att jag borde tänka. Och då går det inte.