Beslut
Bestämde mej alldeles nyss för att läsa om Alexandra Coelho Ahndorils bok Mäster.
Bara för att förstå hur man skriver en bra bok.
Det är dags för det.
Dags för att skriva en bra bok.
Bara för att förstå hur man skriver en bra bok.
Det är dags för det.
Dags för att skriva en bra bok.
Kommunikationsmedel
Sitter och filar på ett brev till en poetkollega i Kina.
Det känns konstigt att skicka iväg ord så långt bort.
Jag försöker intala mej att poesi är ett bättre kommunikationsmedel än flyget.
Men jag vet inte ...
Miljövänligare är det väl i alla fall.
Det känns konstigt att skicka iväg ord så långt bort.
Jag försöker intala mej att poesi är ett bättre kommunikationsmedel än flyget.
Men jag vet inte ...
Miljövänligare är det väl i alla fall.
Knack-knack! Vem där?
Jag vet inte ens vem jag är längre.
Vet inte vad jag vill, eller inte vill.
Vet inte vad jag kan.
En hel massa om vad jag inte kan, vet jag.
Men det försöker jag glömma.
Eller i alla fall: gömma.
Kanske jag är gjord av snö, och smälter nu i dagsmejan och vårsolen.
Kanske det är det.
Kanske jag blir liten och varm och solsvettig.
Och huden doftar så där soligt.
Vet inte vad jag vill, eller inte vill.
Vet inte vad jag kan.
En hel massa om vad jag inte kan, vet jag.
Men det försöker jag glömma.
Eller i alla fall: gömma.
Kanske jag är gjord av snö, och smälter nu i dagsmejan och vårsolen.
Kanske det är det.
Kanske jag blir liten och varm och solsvettig.
Och huden doftar så där soligt.
Dagens outfit
Har inga snygga pics att lägga in här, men jag kan ju försöka berätta lite målande ...
På överkroppen: tjugo år gammalt nattlinne i obestämbar blå nyans, mycket skönare än snyggt. Lindrigt sagt.
Över nattlinnet min dekrock. Har ingen rökrock, men dekrocken är en mycket värmande motsvarighet. Lagom noppig. Strumpstoppning på framsidan, efter att hunden tog sej en rejäl tugga av rocken under några obevakade ögonblick.
Långkalsonger, skitbruna och sydda med svart tråd i grenen, där sömmen släppt.
Slafstofflor i grå ull, med stort hål bakpå höger häl.
Ingen makeup, men dock en vackert röd näsa efter många snytningar i hushållspapper. Påsar under ögonen.
Borde jag skämmas?
Jag tror inte det. I vilket fall som helst så orkar jag inte. Skämmas.
På överkroppen: tjugo år gammalt nattlinne i obestämbar blå nyans, mycket skönare än snyggt. Lindrigt sagt.
Över nattlinnet min dekrock. Har ingen rökrock, men dekrocken är en mycket värmande motsvarighet. Lagom noppig. Strumpstoppning på framsidan, efter att hunden tog sej en rejäl tugga av rocken under några obevakade ögonblick.
Långkalsonger, skitbruna och sydda med svart tråd i grenen, där sömmen släppt.
Slafstofflor i grå ull, med stort hål bakpå höger häl.
Ingen makeup, men dock en vackert röd näsa efter många snytningar i hushållspapper. Påsar under ögonen.
Borde jag skämmas?
Jag tror inte det. I vilket fall som helst så orkar jag inte. Skämmas.
Drabbad
Vaknade lite snorig och med ont i min sönderstressade fot. Ute ligger gråvädret som en fet hinna över byn, och snödrivorna är snart lika höga som skogen.
Och jag drabbades oväntat av en ren lyckokänsla.
En klar ton över vardagsträsket, som från en glad lom.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den.
Och jag drabbades oväntat av en ren lyckokänsla.
En klar ton över vardagsträsket, som från en glad lom.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den.
Nöjesfält
På det nöjesfält som är vår tillvaro har jag tycligen äntrat spöktåget. Eller möjligen lustiga huset, med underliga speglar på alla väggar.
Avhjälpte järnbristen med alla medel, blev underbart pigg och fick kraft till långa promenader i snabb takt. Vilket gjorde att jag gick upp en stressfraktur i ena foten. Så nu sitter jag här igen. På spöktåget.
Det är hugget som stucket.
Hela tiden.
Men inte för inte hade jag en gång en gammelfaster, salig i åminnelse, som när jag som sjuåring låg höftopererad och gipsad från tårna till midjan i nästan ett år, envisades med att läsa Pollyanna för mej. Allt går att vända till någonting bra.
Allt.
Och kunde jag det då, så kan jag det nu.
Det blir en massa skrivtid över när man sitter där man sitter.
Avhjälpte järnbristen med alla medel, blev underbart pigg och fick kraft till långa promenader i snabb takt. Vilket gjorde att jag gick upp en stressfraktur i ena foten. Så nu sitter jag här igen. På spöktåget.
Det är hugget som stucket.
Hela tiden.
Men inte för inte hade jag en gång en gammelfaster, salig i åminnelse, som när jag som sjuåring låg höftopererad och gipsad från tårna till midjan i nästan ett år, envisades med att läsa Pollyanna för mej. Allt går att vända till någonting bra.
Allt.
Och kunde jag det då, så kan jag det nu.
Det blir en massa skrivtid över när man sitter där man sitter.
Insnöad
Har inte snöat in. Är inte borttappad. Lyser som en reflexväst i drivorna, och syns på långt håll.
Men tänker inte.
Glider över tillvaron som på blankis.
Tänker inte.
Tänker hela tiden att jag borde tänka. Och då går det inte.
Men tänker inte.
Glider över tillvaron som på blankis.
Tänker inte.
Tänker hela tiden att jag borde tänka. Och då går det inte.
(H)järnbrist
Har alldeles för lågt hb igen.
Järnbrist.
Eller snarare hjärnbrist.
För jag vet att jag hamnar här om jag inte fyller på med ordning. Fyller på med järn, alltså.
Och jag vet att jag dricker alldeles för mycket te och cola.
Hm.
Som en nära anförvant sa på tal om att gå i kyrka: Jag VET redan att jag är fattig och syndig, jag behöver inte få höra det från en präst till på köpet.
Det gäller att sluta banka sej själv i skallen, och äta mycket aprikoser.
Järnbrist.
Eller snarare hjärnbrist.
För jag vet att jag hamnar här om jag inte fyller på med ordning. Fyller på med järn, alltså.
Och jag vet att jag dricker alldeles för mycket te och cola.
Hm.
Som en nära anförvant sa på tal om att gå i kyrka: Jag VET redan att jag är fattig och syndig, jag behöver inte få höra det från en präst till på köpet.
Det gäller att sluta banka sej själv i skallen, och äta mycket aprikoser.
Dans(k)
Jag har alltid tyckt om dans. All sorts dans. Isdans, konstdans, tävlingsdans, full sula i nattklubben på Arken. Yeah!
Kanske för att jag har så dålig kroppskontroll.
När jag dansar är vi i alla fall sams, kroppen och jag.
Så länge ingen försöker styra oss, alltså.
En helt annan sak.
Den danske poeten Niels Frank muntrar upp mej just nu. Hans tretton haiku med blå tjurar är något av det roligaste jag läst i poesiväg. Som exempelvis i Musikalisk haiku:
"Bilarna susar och vindharpan
knäpper sin melodilösa melodi.
Den blå tjuren smaskar"
Man kan inte bli annat än glad.
Kanske för att jag har så dålig kroppskontroll.
När jag dansar är vi i alla fall sams, kroppen och jag.
Så länge ingen försöker styra oss, alltså.
En helt annan sak.
Den danske poeten Niels Frank muntrar upp mej just nu. Hans tretton haiku med blå tjurar är något av det roligaste jag läst i poesiväg. Som exempelvis i Musikalisk haiku:
"Bilarna susar och vindharpan
knäpper sin melodilösa melodi.
Den blå tjuren smaskar"
Man kan inte bli annat än glad.
Spårlöst försvunnen
Jag har knappt varit utanför dörren idag. Och de små rundor jag varit tvungen att göra utomhus har jag trippat mycket lätt över blötsnön.
Jag har hållit mej inomhus, för det är en dag precis som den här som jag kommer att försvinna spårlöst, jag vet det.
Jag kommer att lösas upp i konturerna och liksom drypa ner i marken tillsammans med allt annat som dryper ner i den.
Inte ett spår efter mej kommer att synas över jord.
Jag tycker inte om det.
Jag har hållit mej inomhus, för det är en dag precis som den här som jag kommer att försvinna spårlöst, jag vet det.
Jag kommer att lösas upp i konturerna och liksom drypa ner i marken tillsammans med allt annat som dryper ner i den.
Inte ett spår efter mej kommer att synas över jord.
Jag tycker inte om det.
Frön
Det är någonting med kvällarna i januari, det där ljuset som dröjer sej kvar några minuter längre för varje dag som går, att mörkret blir lite mjukare.
Jag får kli i fingrarna.
Om man sår frön i januari så blir det ingenting av plantorna. Bara rangel och vingel. Åtminstone har det blivit så när jag har försökt.
Man måste vänta på mera ljus.
Och när man tänker det så kvillrar det som smältvatten igenom en. Man funderar på vad man vill så, och var, och beställer fröer.
Som det ska prunka!
(Allt är glömt om juli, torka och hetta och hur de där plantorna skrumpnar när man råkar glömma vattna dem en dag).
Ännu osådda plantor i januari. De är nästan de finaste.
Jag får kli i fingrarna.
Om man sår frön i januari så blir det ingenting av plantorna. Bara rangel och vingel. Åtminstone har det blivit så när jag har försökt.
Man måste vänta på mera ljus.
Och när man tänker det så kvillrar det som smältvatten igenom en. Man funderar på vad man vill så, och var, och beställer fröer.
Som det ska prunka!
(Allt är glömt om juli, torka och hetta och hur de där plantorna skrumpnar när man råkar glömma vattna dem en dag).
Ännu osådda plantor i januari. De är nästan de finaste.
Ta-da-da-damm!
Jamenvisst, Åsa och Tom, är det Janet Frame som skrivit texten. Frank McCourt är ingen dålig gissning det heller, Isela. Frånsett att det är fel, då.
Åsa var först, pris kommer på posten!
Tom, ja, det är väl bästa bästa bästa tröstpriset att läsa lite Janet Frame, tycker jag.
Och de som inte läst henne kan ju ta och göra det, för hon är så fenomenalt bra. Läste någonstans att två nya översättningar kommer till hösten, och det är ju inte en dag för tidigt.
Mera Janet Fram till folket!
Åsa var först, pris kommer på posten!
Tom, ja, det är väl bästa bästa bästa tröstpriset att läsa lite Janet Frame, tycker jag.
Och de som inte läst henne kan ju ta och göra det, för hon är så fenomenalt bra. Läste någonstans att två nya översättningar kommer till hösten, och det är ju inte en dag för tidigt.
Mera Janet Fram till folket!
Ö .... ööööh!
Nya tag!
Tänkte börja med en liten tävling, hoppas någon vågar svara! Det finns ett litet pris till vinnaren, det lovar jag.
Jag frossar just nu i Arnaldur Indridasons böcker, isländska berättelser med kriminalinslag. Eller nåt.
En annan ö-författare, som jag beundrar djupt, har skrivit följande i en av sina böcker:
"Andas in lugnt och tyst, sa miss Richardson. Klassen andades in lugnt och tyst allihop utom Ivan Calcött som lät när han andades. Med flit.
Miss Richardson pryglade honom med remmen. Hon var lång med rätt fyrkantigt huvud som toppen på en klädnypa och hon luktade som inuti vår fingarderob. Hon undervisade oss i poesi på morgnarna. Oh Young Lochinvar has come out of the West, och sång på eftermiddagarna. Oh Shenandoah I long to hear you och Speed Bonny Boat like a Bird on the Wing.
Hon öppnade och stängde munnen, fort.
- Andas in, alla, lugnt och tyst och andas ut, medan ni räknar till tio.
Klassen andades in lugnt och tyst och andades ut medan man räknade till tio utom Minnie Passmore och jag som hann ända till femton."
Vem är författaren? (som inte lever längre, tyvärr, men texterna är odödliga)
Tänkte börja med en liten tävling, hoppas någon vågar svara! Det finns ett litet pris till vinnaren, det lovar jag.
Jag frossar just nu i Arnaldur Indridasons böcker, isländska berättelser med kriminalinslag. Eller nåt.
En annan ö-författare, som jag beundrar djupt, har skrivit följande i en av sina böcker:
"Andas in lugnt och tyst, sa miss Richardson. Klassen andades in lugnt och tyst allihop utom Ivan Calcött som lät när han andades. Med flit.
Miss Richardson pryglade honom med remmen. Hon var lång med rätt fyrkantigt huvud som toppen på en klädnypa och hon luktade som inuti vår fingarderob. Hon undervisade oss i poesi på morgnarna. Oh Young Lochinvar has come out of the West, och sång på eftermiddagarna. Oh Shenandoah I long to hear you och Speed Bonny Boat like a Bird on the Wing.
Hon öppnade och stängde munnen, fort.
- Andas in, alla, lugnt och tyst och andas ut, medan ni räknar till tio.
Klassen andades in lugnt och tyst och andades ut medan man räknade till tio utom Minnie Passmore och jag som hann ända till femton."
Vem är författaren? (som inte lever längre, tyvärr, men texterna är odödliga)
Min vilja
Min vilja växte i skogen. Djupt inne bland de stora granarna. Jag gick runt en sjö och över ett berg, jag följde varenda stig som fanns, men min vilja hittade jag inte. Kanske var den en ett skyggt djur, en varg på vandring med skräck för varje uns av människovittring. Kanske var den ett rådjur med spetsade öron, lystrande efter varje litet ljud som kunde varsla fara. Jag gick runt en sjö och över ett berg, och ingen mötte jag. Ingen utom jag hade en vilja som växte i skogen. Det är därför folk drar förbi så fort, passerar som suddiga figurer och jag ropar kärlek! men jag hör inte svaret för jag går i skogen och söker min vilja.
Tack
"Tänk om någon startade ett krig, och ingen kom ..." lär det ha stått på den danska fredsrörelsens affischer på sjuttiotalet eller så.
Nog ligger det mycket i det.
Men tänk om Ryssland i november 1939 när de startade Vinterkriget hade mött ett Finland som inte kom, som inte tog striden.
Sällan tänker jag på det, hur många jag har att tacka för så mycket. För att inte Åland är ett Dagö eller Ösel, för att jag fått växa upp med frihetens arvsrätt.
Det blir lätt så fånigt när jag försöker formulera det; nationalistiskt, enkelspårigt. Egentligen vill jag bara säga tack. Men de som gjorde det största offret kan ju inte höra mej. Kanske de vet. I alla fall vet vi. Tack.
Nog ligger det mycket i det.
Men tänk om Ryssland i november 1939 när de startade Vinterkriget hade mött ett Finland som inte kom, som inte tog striden.
Sällan tänker jag på det, hur många jag har att tacka för så mycket. För att inte Åland är ett Dagö eller Ösel, för att jag fått växa upp med frihetens arvsrätt.
Det blir lätt så fånigt när jag försöker formulera det; nationalistiskt, enkelspårigt. Egentligen vill jag bara säga tack. Men de som gjorde det största offret kan ju inte höra mej. Kanske de vet. I alla fall vet vi. Tack.
