Konfirmationsminne
Min skriftskoletid var inte på något sätt dålig, tvärtom. Ändå har mitt starkaste minne från skriftskolan inte så mycket med religion att göra. Eller kanske har det just det ...
Vi fick gå upp i kyrktornet. Trappan upp i det nästan tusenåriga tornet var trång, mörk, sval och trappstegen svindlande smala. Man fick plats med en halv fot åt gången på dem, ungefär. Att långsamt sega sej uppför den där trappan var som att födas ur en livmoder av sten.
Ljusen och luften slog emot oss när vi steg ut i tornrummet. Kyrkklockorna hängde där; tunga, enorma, liksom för stora för att vara verkliga.
Och för våra fötter bredde vår hembygd ut sej, grönska och vattenglitter om vartannat.
Plötsligt kändes varje sekund av livet dyrbar och mirakulös.
Vi fick gå upp i kyrktornet. Trappan upp i det nästan tusenåriga tornet var trång, mörk, sval och trappstegen svindlande smala. Man fick plats med en halv fot åt gången på dem, ungefär. Att långsamt sega sej uppför den där trappan var som att födas ur en livmoder av sten.
Ljusen och luften slog emot oss när vi steg ut i tornrummet. Kyrkklockorna hängde där; tunga, enorma, liksom för stora för att vara verkliga.
Och för våra fötter bredde vår hembygd ut sej, grönska och vattenglitter om vartannat.
Plötsligt kändes varje sekund av livet dyrbar och mirakulös.
Kommentarer
Postat av: Kat
Det här skulle jag väldigt gärna ha i Sanct olof!
Postat av: Anonym
Vi var inte fler i min "skribba" än att vi rymdes alla på en cykel. Fyra stycken. Cykeln klarade tyvärr inte av hela sommarlägret...
Postat av: Poetcarina
Kat, så gärna! Ska jag maila texten, eller kan du kopiera ner den?
Ett annat konfirmationsminne, angående cyklar; på hemväg från skribban en kväll, höll jag på att krascha med cykeln när den plötsligt bara säckade ihop i norra Sunds högsta backe. Men vi överlevde, både cykeln och jag.
Trackback
