poetcarina

Det är så skönt med kvällsmörker efter den här dagen, när solen liksom svämmat över alla bräddar och vräkt ljus över världen så intensivt att jag inte hittat en enda vrå att gömma mej undan i.

Jag känner hur spänningarna släpper. Hela dagen har jag ansträngt mej för att knyckla ihop mej runt mej själv för att slippa ljuset. Nu sträcker jag på mej inifrån.

När jag har lagt mej ska jag släcka lampan på nattduksbordet och lyssna på några kapitel av ljudboken Ängels lek av Carlos Ruiz Zafón. Varenda hjärnskrynkla kommer att räta ut sej av vällust.

Jodå, jag var just ut och hälsade första rabarberknoppen välkommmen. Rund och trind och gladröd låg den och solade magen i fönan i en östlig slänt.

Så fort jag har skrivit klart ska jag gå ut igen, och lägga mej bredvid den.

Tog en sväng med taxen i byn i kväll. Fåglarna kvittrade någonting alldeles fantastiskt. - Vår! kvittrade de.
- Ljus! kvittrade de, och - Lövsprickning!

Taxen passade på att ta sej några uppfriskande dopp i smältvattnet i dikena, och en glad liten pojke cyklade förbi på sin nya cykel.

Det börjar bli dags att åka till Strömsäng mittemellan Kyrksunden, och samla dammusslor som drivit i land under vintern. Det ligger inte några pärlor i dem. Men dikter.

Unge husbonden på Nästgårds var vänligt nog förbi med en kanna råmjölk igår, och jag passade på att göra kalvdans.

Det är den snällaste mat jag vet. Smakar nyfödd kalv och kor på grönbete och synnnerligen generös och omtänksam granne - med kanel på och i en och samma ugnsform, liksom.

Livet är gott.

Det är alltid när jag känner mej som sämst, som jag har ett behov av att jämföra mej. Dumt nog, för jag kommer ju alltid sist då.

Ligger underst.

Jag vet precis vad världen skulle behöva idag.

En stor dos högtryckstabletter.

I dag har jag skrivit en dikt, ett romanavsnitt, ett brev, ett vykort, dagbok, två stipendieansökningar och så lyckats fixa headern till på köpet. Nu måste jag spela Bruce Springsteens Waiting on a sunny day JÄTTEHÖGT.

Inte nog med att han gjort den snitsiga teckningen av mej, me and myself, i min profil. Nu har han dessutom räddat min header!

Tack, Bosse Taipale!
(även om du eventuellt inte har betalat din TV-licens, osv =0))

Jag lyckades få min fina header, som dottern gjort, att försvinna. I jakten på den har jag pillrat omkring i bloggdesignen, och fått till den ena mera ... annorlunda lösningen ... än den andra.

Ha tålamod! På ett eller annat sätt finns jag här.

Jag är kopplad till en sensor, som visar mitt blodsocker minut för minut. - Åh, det är som att du blir filmad inifrån av Google! sa kollegan och vännen M (som i Maffig), när jag försökte förklara vad som händer.

Jag som vägrat bära armbandsklocka i många år nu redan, för jag känner mej så kontrollerad då, jag trivs förträffligt med att bli mätt inifrån.

Det är som jag alltid har trott, ingen ordning på mej. Ingen ordning alls.

Jag läser Tua Forsström, och det snöar över mina inre rosengårdar.
Singlar stilla och viner kallt om vartannat.
Att jag aldrig blir mera än människa ändå. Inte modig, inte stor, inte stark.
Att jag överger mej själv, och sedan möter mej om och om igen. Övergiven.

En lätt huvudvärk dunkar i högra tinningen, och jag har alldeles för mycket att göra.

Som inledning till själva kvällen på påskafton äter vi middag. Rådjurssadel med kantarellsås och potatis. Ett gott rödvin dricker vi till, men bara ett glas (i alla fall jag, som inte tål mera rödvin än så åt gången).

Den här underliga påsken - jag går omkring som en drottning i mitt rike, och häpnar över allt jag har. Jag undrar om jag någonsin varit så närvarande någonstans, utan att få skavsår över hela kroppen. Just nu bara trivs jag.

En lång och härlig dag, osedvanligt fri från tankar på lidande och död.

Jag försöker låta bli att ha dåligt samvete över det just nu.

Bara andas djupt och glädjas över att våren är på väg och att jag lever.

Har flängt omkring som värsta påskkärringen hela dagen. Är alldeles flaxig inuti fortfarande. Skulle ha lust att äta en flugsvamp och bli lullig, bara för att slippa flaxet.

Flax är det så svårt att göra någonting av. Inte röjer man i rörorna, inte börjar man plötsligt städa ur frysen. Man bara sitter på en stol och försöker hålla sej kvar där.

Skärtorsdag, det är minsann ingen skärpt torsdag.

Jag borde städa köket och hänga upp tvätt och frysa in persilja och deklarera och ... men plötsligt blev det alldeles livsnödvändigt att baka en kryddkaka. Så jag gör det istället.

Välkommen ut i ljuset! Det är inte roligt att stå i garderober, inte ens om man en gång valt att ställa sej där själv, och stängt dörren efter sej ordentligt.

Sträck på benen nu, Ricky Martin! Och på ryggen. Man ska stå för den man är, stå i sin fulla längd. När man kan och vågar.

... däremot, gällande gråvädret. Jag känner mej klämd till marken av gråa moln. Utplattad och kraftlös. Nätt och jämt att jag orkar andas. Och det går inte nu, för jag har så mycket att göra. "So much to do, so little time."

Som jag sa, det får lov att gå ÄNDÅ.

Men ibland undrar jag ...

... är att man slipper ha dåligt samvete över bråtet man lämnade ute på gården i höstas. Det syns inte. Inte ens fast kvällarna är så ljusa numera.

Jag kan inte flyga. När jag tappar fotfästet försvinner jag in i mej själv, och där finns bara skräck. Jag blir en allt hårdare knut, hela jag. Jag kan inte flyga, jag har inga vingar.

Jag har samlat erfarenheter från mörkret i hela mitt liv, fångat de där djuren som gräver sej djupt ner i jorden, sett bara rötterna av det som blommar. Jag kan inte flyga, man lär sej inte det under markytan.

Men nu tror jag att jag ska börja kravla mej upp.