Snön faller och vi med den
Jag läser Tua Forsström, och det snöar över mina inre rosengårdar.
Singlar stilla och viner kallt om vartannat.
Att jag aldrig blir mera än människa ändå. Inte modig, inte stor, inte stark.
Att jag överger mej själv, och sedan möter mej om och om igen. Övergiven.
En lätt huvudvärk dunkar i högra tinningen, och jag har alldeles för mycket att göra.
Singlar stilla och viner kallt om vartannat.
Att jag aldrig blir mera än människa ändå. Inte modig, inte stor, inte stark.
Att jag överger mej själv, och sedan möter mej om och om igen. Övergiven.
En lätt huvudvärk dunkar i högra tinningen, och jag har alldeles för mycket att göra.
Kommentarer
Postat av: santha
Såklart du är modig stor och stark. Men inte enbart. Man kan vara modig och feg / rädd, stor och liten, stark och svag. De allra flesta av oss är just det, modiga OCH rädda, stora OCH små, starka OCH svaga. Det är ju just det som ÄR att vara "inte mer än människa" :) Det är fint tycker jag :) Liksom bekräftelse på att good enough ÄR just good enough :)
Postat av: Poetcarina
Det är sant, Santha. Men det svåra är, tycker jag, när man har plats för bara EN känsla/egenskap. De stunder när man är BARA feg eller BARA svag. Då faller man, som snö. Så fort man kan öppna upp och vara en massa olika, får man fast mark under fötterna.
Trackback
