Gul
Idag är omvärlden gul och jag är en stam. Grå och liksom orubblig. Jag skulle hellre vilja vara gul. Glad och grann och gnistrande.
Men är man stam så är man. Då står man kvar.
Kvällen kommer, och man står kvar.
Natten kommer, och man står kvar.
Morgonen kommer, och man står kvar.
Och nästa dag blåser alla gula löv ur kronan, faller till marken och ruttnar bort.
Medan man står kvar.
Men är man stam så är man. Då står man kvar.
Kvällen kommer, och man står kvar.
Natten kommer, och man står kvar.
Morgonen kommer, och man står kvar.
Och nästa dag blåser alla gula löv ur kronan, faller till marken och ruttnar bort.
Medan man står kvar.
Kommentarer
Postat av: Marina
Ofta då jag ser dig ser du gul och grann och gnistrande ut. Fö så tycker jag att stammar är vackra, unika och speciella.
Postat av: Poetcarina
Oj, tack! Du är stam, Marina. Vacker, unik och speciell. Och liksom bärkraftig.
Trackback
