Spårlöst försvunnen
Jag har hållit mej inomhus, för det är en dag precis som den här som jag kommer att försvinna spårlöst, jag vet det.
Jag kommer att lösas upp i konturerna och liksom drypa ner i marken tillsammans med allt annat som dryper ner i den.
Inte ett spår efter mej kommer att synas över jord.
Jag tycker inte om det.
Inte försvinna nu när vi äntligen har hittat dig igen! (just inkommen från snöyran)
Nej! Jag håller mej inne tills blåsipporna kommer. Förvinner inte!
Jag tror inte du kan försvinna spårlöst alls :) Du måste givetvis få ha kvar känslan av att det är så, men jag är övertygad om att ordmänniskor som du, de försvinner helt enkelt inte spårlöst :) Gudskelov :)
Du kommer ju inte att kunna försvinna spårlöst eftersom du lämnat flera verk efter dig!
Din fotspår finns för alltid kvar i dina dikter och texter...så näe, PoetCarina finns ju för evigt hon!
Santha och Susy, käraste ni! Det är svårt att tänka så där, för mej. Jag förstår precis vad ni menar, och på ett plan kan det vara en tröst att tänka att jag lämnar spår efter mej, ordspår. Men samtidigt är inte texterna jag, när jag lämnat dem ifrån mej är de inte ens mina längre. Jag kan inte förklara det. Jag förstår det inte själv. Jag älskar alla mina texter, de är era.
