poetcarina

Jag borde städa köket och hänga upp tvätt och frysa in persilja och deklarera och ... men plötsligt blev det alldeles livsnödvändigt att baka en kryddkaka. Så jag gör det istället.

Välkommen ut i ljuset! Det är inte roligt att stå i garderober, inte ens om man en gång valt att ställa sej där själv, och stängt dörren efter sej ordentligt.

Sträck på benen nu, Ricky Martin! Och på ryggen. Man ska stå för den man är, stå i sin fulla längd. När man kan och vågar.

... däremot, gällande gråvädret. Jag känner mej klämd till marken av gråa moln. Utplattad och kraftlös. Nätt och jämt att jag orkar andas. Och det går inte nu, för jag har så mycket att göra. "So much to do, so little time."

Som jag sa, det får lov att gå ÄNDÅ.

Men ibland undrar jag ...

... är att man slipper ha dåligt samvete över bråtet man lämnade ute på gården i höstas. Det syns inte. Inte ens fast kvällarna är så ljusa numera.

Jag kan inte flyga. När jag tappar fotfästet försvinner jag in i mej själv, och där finns bara skräck. Jag blir en allt hårdare knut, hela jag. Jag kan inte flyga, jag har inga vingar.

Jag har samlat erfarenheter från mörkret i hela mitt liv, fångat de där djuren som gräver sej djupt ner i jorden, sett bara rötterna av det som blommar. Jag kan inte flyga, man lär sej inte det under markytan.

Men nu tror jag att jag ska börja kravla mej upp.

Jag hade nästan glömt det, men jag är ju faktiskt ändå-ist. Så där som Robban Broberg är det. Det går ÄNDÅ, liksom.

Fick ett trist beslut på en stipendieansökan idag. Skulle ha behövt pengarna, och dessutom den självkänsla det ger att bli beviljad stipendium.

Jag kan inte bli kassörska igen, jag skulle inte stå ut, allt det där som vill bli skrivet, mitt korta liv ...

När jag gick ut sjätte klass hade jag 10 i matte, men den här ekvationen, den går inte att lösa.

Det kittlar i magen, för en historia lever om i mej och vill bli berättad. Det är en fantastisk känsla, och jag kan bara hoppas att jag lyckas förmedla den till eventuella framtida läsare. Så där som författaren till boken Grottponnyn, som min dotter läste som åttaåring. Boken var så spännande att hon knappt stod ut, men också så att hon inte kunde sluta läsa. Jag var tvungen att ligga intill henne, så att hon kunde hålla hårt i min arm medan hon läste.

Så spännande skulle jag vilja skriva, hela tiden.

Postorderkatalogerna väller in. Begriper inte när vi någonsin beställde något ur dem, det måste vara flera år sedan, och ändå slutar erbjudanden och broschyrer inte komma. Ett par vinterstövlar till dottern förra vintern genererar fortfarande kilovis med reklam i postlådan. Det är som med kung Mammon, fast tvärtom. Allt han rörde vid blev till guld, allt vi rör vid blir till papper.

Vaknade lite före sju i morse, och var lycklig i varje cell. Solsken, nysnö och skallen full av litteraturdagstankar. Vad gör det att man ser varje liten prick på otvättade fönster? Vad gör det att det är måndag och arbetet väntar i högar på skrivbordet? Världen är befolkad av kloka människor i dag, och jag känner mej som en av dem!

Jag håller på att flytta in här nu. Det ska bli skönt att komma till ro. Vi ses!