poetcarina

Har tillbringat flera timmar ute i det milda grådiset idag, och släpat ris. Kroppen är trött.

Av kvällen återstår att dricka en kopp hett kanelte med mjölk och läsa en stund i sängen innan sovdags.

I morgon är det november.

Idag är omvärlden gul och jag är en stam. Grå och liksom orubblig. Jag skulle hellre vilja vara gul. Glad och grann och gnistrande.

Men är man stam så är man. Då står man kvar.

Kvällen kommer, och man står kvar.

Natten kommer, och man står kvar.

Morgonen kommer, och man står kvar.

Och nästa dag blåser alla gula löv ur kronan, faller till marken och ruttnar bort.

Medan man står kvar.

Jag är så trött just nu, så jag knappt orkar hålla mej kvar inuti kroppen. Jag rinner liksom ner på utsidorna och blir en blöt pöl runt mina egna fötter.

Tur att jag har nya tofflor.

Idag har jag blivit överfallen av en människa som inte lyssnade när jag sa ifrån. Jag hörde mej själv säga "Nej, jag har inte tid, inte idag!", men det hörde inte han.

Ibland skulle jag verkligen vilja ha en livvakt.

Själv behöver jag bo i ett tyst och stilla rum just nu.

Jag sov dåligt i natt, och steg upp tidigt. Men nu har jag ¨ångrat mej. Jag går och lägger mej igen, och börjar om den här dagen om en timme eller så.

Det blåser och är många färger. Det är bra, jag kan osedd smyga mej undan och pyssla med mina egna småttigheter ett tag.

Det blåser och är många färger. Jag bleknar, men bara utanpå.

Äppelsmak i munnen, länge efter att jag tagit den sista tuggan av äpplet.

Jag längtar lite efter snö.

Här har bandspelaren stått på paus. Själv har jag rusat omkring på olika upptäcktsresor. Mest hemma, i familjen, i mej.

Hittade inte mej själv, men såg mej nog skymta till lite ibland på avstånd, mellan träden.

Ibland är det enda man upptäcker på upptäcktsresor att man kan röra på fötterna. Att man inte har växt fast.

Och det är bra det med.