Nöjesfält

På det nöjesfält som är vår tillvaro har jag tycligen äntrat spöktåget. Eller möjligen lustiga huset, med underliga speglar på alla väggar.

Avhjälpte järnbristen med alla medel, blev underbart pigg och fick kraft till långa promenader i snabb takt. Vilket gjorde att jag gick upp en stressfraktur i ena foten. Så nu sitter jag här igen. På spöktåget.

Det är hugget som stucket.

Hela tiden.

Men inte för inte hade jag en gång en gammelfaster, salig i åminnelse, som när jag som sjuåring låg höftopererad och gipsad från tårna till midjan i nästan ett år, envisades med att läsa Pollyanna för mej. Allt går att vända till någonting bra.

Allt.

Och kunde jag det då, så kan jag det nu.

Det blir en massa skrivtid över när man sitter där man sitter.

Kommentarer
Postat av: santha

Det är tur att man har sig själv när man blir sittandes :) Sig själv och sina tankar och ideér och snurror och fnurror. Himlars trist det skulle bli annars, och tur att du är en sådan som får fantastiska ord ur dig, så kommer det nåt gott till andra också på kuppen :) Hoppas foten läker finfint, jag känner igen detdär med att när man får bukt med en brist så kommer nästa knövlighet och sätter stopp för glädjeskutten. Men skam den som ger sig, förr eller senare finns utrymme för dem igen :) Krya krya kära favvopoet!

2011-02-26 @ 11:25:17
URL: http://draksprak.blogspot.com
Postat av: Anonym

Tack, tack, bästaste Santha. Det känns faktiskt bättre, livet, ikväll. Klivit av spöktåget, och haltar vidare mot karusellen. =D

2011-02-26 @ 21:18:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0