Konserv
Jag har försökt konservera mitt liv i texter.
Men det hjälper inte.
Jag kommer ändå att dö.
Som att uppleva världen genom en kameralins...? Gömd bakom en kamera? Man ser världen och komponerar sina motiv, men blir aldrig riktigt en del av bilden.
Varje morgon brukar jag tänka: jag skall i alla fall inte dö idag - så då är det bara att göra sitt bästa.
Isabella, precis så. Och när man börjar tänka på det gör det plötsligt ont.
IV, du är så klok! Vilhelm Moberg (var det väl) brukade skriva i dagboken: Än lever jag! Det är också rätt klokt skrivet.
Tänk på ödmjukheten som trots allt kommer med begränsningarna, något har vi ändå fått av livet som kanske andra saknar. Och kanske du inte hade haft alla dina ord om allt var annorlunda. Du har sett mycket som andra istället har missat. I den minsta lilla värld finns ändå massor att uppleva- på ett eller annat sätt. Men sorgen kommer över en ibland. Det kommer man inte ifrån.
Oftast är jag lycklig, lycklig över att jag är jag och att jag har just mitt liv att leva. Men ibland överväldigas jag av maktlöshet, jag har kämpat så mycket och nästan aldrig vunnit det jag kämpat för - utan någonting annat istället. Men, än lever jag!
Och det ska du fortsätta med. Tusen kramar!
Tusen kramar tebakas!
Carina, har du läst Peter Lemarcs text "Från ett fönsterlöst rum"?
Ja, det har jag. Ska kolla upp den igen!
